Legitimation och deligering

Legitimation i många vårdyrken

Ett undantag från den grundlagsfästa principen om närings- och yrkesfrihet, i Sverige är bestämmelserna om legitimering/legitimation för vissa yrken, och totalt  finns det 21 st regelstyrda yrken, varav fyra är yrken med skyddad yrkestitel. Bestämmelserna har olika styrka, där ensamrätt är det starkaste. Följande yrken åtnjuter det starkaste skyddet: läkare, tandläkare, barnmorska, apotekare och receptarie.

Majoriteten av alla vårdyrken, som exempelvis sjuksköterska, sjukgymnast och psykolog, omfattas av både skyddad yrkestitel och skyddad yrkesbeteckning. Man får därmed inte kalla sig för sjuksköterska om man saknar legitimation (skyddad yrkestitel). Naturligtvis får man heller inte kalla sig legitimerad sjuksköterska om man saknar legitimation (skyddad yrkesbeteckning).

Tre yrken undantas från titelskyddet, nämligen optiker, kiropraktor och naprapat. Fyra yrken har skyddad yrkestitel utan att ha legitimation: biomedicinsk analytiker, dietist, audionom och ortopedingenjör (med det utreds om dessa grupper ska ha legitimation). Det bör framhållas att lagens bestämmelser gäller såväl offentlig som privat vård. De gäller även oberoende av om man är anställd eller utövar yrket i enskild verksamhet.

Kompletterande bestämmelser om legitimation som anställningsvillkor i landsting eller kommun finns i en särskild förordning, och en motsvarande förordning gäller anställningar i folktandvården. En allmän och grundläggande bestämmelse om ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonalen handlar om att personalen själv bär ansvaret för hur man fullgör sina arbetsuppgifter. Arbetet skall utföras i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och patienten skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.Hälso- och sjukvårdspersonal får bara överlåta en arbetsuppgift till någon annan om det är förenligt med kravet på en god och säker vård. Även om det finns tillräckligt med formellt kompetent personal kan det förekomma situationer, där det är befogat att delegera en arbetsuppgift till personal som saknar formell kompetens, men som har reell kompetens för uppgiften.

I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård definieras begreppen formell och reell kompetens, arbetsledning och delegering. Med formell kompetens avses legitimation för yrket eller godkänd högskoleutbildning som leder till yrkesexamen enligt högskoleförordningen. Dessutom kan formell kompetens förvärvas genom specialistutbildning eller särskilda kurser efter högskoleexamen. Det är med andra ord högskolan som avgör vad den formellt kompetenta yrkesutövaren skall kunna. Socialstyrelsen kan endast i mycket begränsad utsträckning påverka innehållet i högskoleutbildningarna.  Vilka krav som ska ställas på enskilda kurser efter högskoleexamen har heller aldrig närmare fastslagits av Socialstyrelsen. Det är verksamhetens innehåll och krav som skall ligga till grund för kursinnehållet och följaktligen verksamhetschefens ansvar att personalen har den kunskap som krävs. Som kurs räknas i detta sammanhang även internutbildning.

I förhållande till EU gäller i stor utsträckning principen om automatiskt erkännande för den som genomgått en utbildning i medlemsstaterna. I fråga om yrkesutövare med utbildning i länder utanför EU prövar Socialstyrelsen om kunskaperna i svenska språket och om de svenska författningarna är tillräckliga för yrkesutövning. Därtill prövas yrkesutövarens kunskaper och färdigheter i förhållande till de svenska kraven. Här kan konstateras att Socialstyrelsen har ett mer långtgående inflytande.  Yrkesutövare av så kallade oreglerade yrken (sjukvårdsbiträden, undersköterskor, tandsköterskor, ambulanssjukvårdare m.fl.) är inte formellt kompetenta i delegeringsföreskrifternas mening. De kan därmed inte heller uppnå formell kompetens genom efter- eller fortbildning för någon enskild

arbetsuppgift på samma sätt som yrkesutövare med legitimation eller godkänd högskoleutbildning. Enligt delegeringsföreskrifterna får t.ex. undersköterskor och tandsköterskor inte utföra medicinska arbetsuppgifter under eget yrkesansvar utan att uppgiften har delegerats från en formellt kompetent befattningshavare.  Uppgifterna kräver kunskaper både om människans normala funktioner och om den aktuella sjukdomen och dess behandling. Vad som är att betrakta som medicinska arbetsuppgifter är dock inte fastställt.

Det är varje verksamhetschefs ansvar att inom ramen för personella och övriga resurser som vårdgivaren ställer till förfogande leda arbetet och fördela arbetsuppgifterna allt efter art och svårighetsgrad och med hänsyn till behovet av kompetens och yrkeserfarenhet. Verksamhetschefen svarar för att den personal som skall utföra olika arbetsuppgifter har erforderlig kompetens för detta.  Det är därmed verksamhetschefen/motsvarande som skall ta ställning till vilka arbetsuppgifter som kan utföras under eget yrkesansvar och vilka som kräver delegering. Verksamhetschefen måste härvid förvissa sig om att yrkesutövaren har för uppgifterna relevant utbildning (kompetens) innan dessa överlåts. En tydlig arbetsordning, riktlinjer för uppgifternas genomförande och kontinuerlig uppföljning är närmast en förutsättning ur patientsäkerhetssynpunkt. Observera dock att en arbetsuppgift aldrig får delegeras om den i författning är förbehållen en viss yrkesgrupp.  I delegeringsföreskrifterna nämns även begreppen assistans eller handräckning. Med detta avses medicinska arbetsuppgifter som en person utan formell kompetens får i uppdrag att utföra vid ett enstaka tillfälle.

 
Cookies

På denna webbplats används cookies .

Du kan tacka nej till kakor genom inställning i din webbläsare, med då riskerar delar av webbplatsen att fungera sämre.

Cookies används för att förbättra användarupplevelsen, för statistik och annonser, och för att webbplatsen ska vara så tillgänglig och användbar som möjligt.

Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används.